Vandringens förträfflighet för den enskildes välbefinnande och för folkhälsan är nog de flesta eniga om idag. Men på landsbygden under femtio och sextiotalets då jag, Bengt, växte upp hade min föräldrageneration den uppfattningen att kroppsarbete var förbehållet nödvändigt arbete på gården. Att hässja hö, gallra sockerbetor, hugga i skogen, dika m m är exempel på viktigt och riktigt kroppsarbete som var vanligt förekommande på lantbruken på den tiden. När jag på kvällstid spelade fotboll med byns pojkar ansågs det som slöseri med tid och kraft. Den lilla fritid som fanns skulle användas till vila så att man orkade med det dagliga slitet på åker och äng eller i skogen. Att springa efter en fotboll eller (än värre) löpa en runda för nöjes skull ansågs både onödigt och onyttigt. ”Tosafora” ( tokigheter) kallade far det!
Boken Essies recept, kryddade med Assars historier är en kulturhistoriskt intressant bok skriven av ”bonnatösen”(bonddottern) Bodil Ohlsson. Hon är uppvuxen under sextiotalet i Verums församling i Norra Skåne. Numera är hon professor i medicin vid Lunds Universitet. I sin bok berättar hon om hur hennes far reagerade då Skåneleden och ”vandring för nöjes” skull kom till byn. Skåneleden från Kust till Kust skapades 1978 och sträcker sig inom synhåll från gården. Fadern Assar, född 1908, säger förfärad när han ser alla vandrare passera förbi byn: ”Dä ä dau förväl att faffarn är döer å slipper å se öllt detta okynnesgaouanne” (det är då för väl att farfar är död och slipper att se allt detta okynnes gående.)
