Karta:  National Geographic Langtang 3004 1:125 000

Guidebok: Nepal – Reseguide och vandringsguide av Mikael Persson, Vildmarksbiblioteket

Mellan 10 april – 2 maj 2015 gör vi vår tredje resa till Nepal. Vi börjar äventyret i Asien med att besöka Beijing/Kina  mellan 1  – 10 april.

                                                                                     10 april

Trötta och stela i kroppen, inte mycket till sömn på planet (flighter:  Beijing –Seoul – Seoul – Kathmandu). Vi reste med Korean Airlines och kommer fram efter nästan 10 timmars flygning. Dessutom är vi hungriga eftersom ingen av oss gillade den koreanska maten.  Transfer till Tibet Guest House där vi bokat två nätter men bestämmer oss för ytterligare en natt till. Växlar valuta och äter en god måltid i hotellets trädgård i skön värme. Tidigt sänggående.

                                                                                11 och 12 april

Vi har nu varit i Kathmandu ett par dagar, tiden har vi ägnat åt att återuppleva denna högpulserande stad samt till att göra de sista förberedelserna för vår vandring. Kathmandu har förändrats sedan vi var har senast, 2007. Trafiken är mycket tätare och smogen är värre, antalet bilar har ökat, liksom mopeder och motorcyklar. Däremot har tuk-tuk helt försvunnit. Det är helt vansinnigt att försöka att ta sig fram gående i staden, det är taxi som gäller så snart det är lite längre sträckor. Idag har vi ordnat med” trekking permit” (TIMS) och vandringstillstånd for Langtangområdet. Vi kommer att åka med buss till Syrabru Besi i morgon kl 6. Resan kommer att ta i stort sett hela dagen. Vi börjar vår vandring på tisdag morgon. Vi kommer att vandra Tamang Heritage Trail och därefter Langtang Trekk. Beräknar att vara åter i Kathmandu den 28 april.

                                                          13 april Syabru Besi – Gatlang

Blir hämtade 6.00 av förbeställd bil, transfer till busstationen.  Flera europeiska vandrare finns på denna buss. Det är dock nepaleser som dominerar. Det är nämligen en helt vanlig buss, ingen speciell turistbuss.

Vägen blir allt sämre ju längre bort från Kathmandu vi kommer. Vi sitter på det första sätet efter dörren som är öppen hela resan. Detta för att ”hopp i land Kallen” måste ha koll på vägen. Kommer vi för nära stupkanten slår han med handen på utsidan av bussen eller vägleder chauffören med visslingar. Samma sker vid möte. Vägen är oerhört smal och krokig. För det mesta är det ett stup vid sidan av vägen. Eftersom vi sitter åt vänster i bussen (det är vänstertrafik) har vi bra utsikt över stupet på vår sida. Ibland är bussen så nära stupkanten på ”vår” sida att vi inte ser vägen utan bara stupet. Med anledning av att det regnar så kör bussen fast och håller på att trixa fram och tillbaka en lång stund.

Följ med på ett par minuters bussäventyr. Klicka på länken nedan.

Public bus from Kathmandu to Syabru Besi 3

Bussen stannar för mat och toapaus. Passar då på att handla bananer och clementiner.

På grund av vägens beskaffenhet är det många i bussen som blir bilsjuka. ”Konduktören” delar vant ut spypåsar som när de fylls slängs ut genom dörr eller fönster.

Ett par gånger kommer polis och militär ombord och kollar de inhemska passagerarna.

”Konduktören” samlar in kopior på TIMs, Kopior fick vi fixa vid första stoppet. Denna procedur sker vi tre tillfällen. Han lämnar kopiorna till turistpolisen. Då vi kommer till Langtangs nationalparksgräns måste samtliga passagerare (utom getterna som lastades på tidigare och som är tjudrade på busstaket) lämna bussen och registrera oss vid checkpoint Langtang.

Getterna (en get syns inte på bilden!) fick inte plats inne i bussen men på taket gick det bättre

Kl. 15 är vi framme i Syabru Besi

Det var en lättnad att gå av bussen. Vi går in på första bästa hotell, Hotel Small Star. Checkar in. Rummet kostar 500 R. När vi rengjort våra ryggsäckar, som blivit genomskitiga i bussens bagageutrymme, gör Bengt en fantastisk upptäckt.

 Vilken tillfällighet – Teks prylar på hotellet vi av en slump tagit in på

På hotellets balkong står metallådor märkta med Tek Rais (vår vän sedan tidigare Nepalresor) namn samt namnet på det forskarlag från Cambridge University i UK som vi vet att han arbetar med. Vid middagen berättar vi för värdinnan att vi känner Tek. Hon säger att han alltid bor på hennes hotell när han kommer till Syabru Besi och att han f.n. är på Langtang glaciären. Värdinnan lovar att lämna vårt kort till Tek när han återvänder till byn efter avslutad expedition. Vi hoppas kunna träffa honom under eller efter vår Langtang trekk.

                                                                    14 april Syabru Besi – Gatlang

Grötfrukost på hotellet och därefter får vi information av värdinnan Yangzen om hur vi tar oss till stigen för dagens vandring på Tamang Heritage Trail. Betalar 1650 R för middag, husrum och frukost.

Vår värdinna på Hotel Small Star – hon var ett gott stöd både innan och efter katastrofen

Stigen går vi på mellan ett par hus vid byns huvudgata. Leden, Tamang Heritage Trail, är relativt ny (2005) och skapades för att sprida vandringsturismen till byar som i vanliga fall sällan besöks. Byarna längs leden erbjuder mat och boende hemma hos familjer (s.k. homestay).  Över denna leden har vi inte hittat någon bra ledbeskrivning. Inte heller är vår National Geographic karta helt aktuell. Men detta innebar inga problem för oss. Bara ett fåtal stigar finns. Dessa binder som regel samman byarna. Vid tveksamheter kan vi få vägvisning av byborna.

Fågelperspektiv på byn Syabru Besi

Två timmars brant vandring ledde oss till en ”viewpoint” med utsikt över två dalar. På vägen upp hade vi hört göken och sett blommande rododendron. Efter en kort fikapaus går vi vidare på en dålig väg (möjlig för fyrhjulsdrift).  Några timmar senare når vi Gatlang. Vi tar in på Paldor Peak Guest House. Det låter fint men är ett enkelt brädskjul med höns springande både inne och ute. 550 R för ett tvåbäddsrum.

På ingående till byn Gatlang

Byn Gatlang ser på håll välmående ut med små terassodlingar med ris och med låga enkla hus med enhetligt mönster av trätak. Under e.m. skingras molnen så att vi ser Langtang 2, 6561 m.

En promenad genom den genuina byn, som ger ett torftigt och eländigt intryck. Enkla och väderutsatta hus som ligger kloss på varandra

Det småskaliga jordbruket utan maskinellt stöd känns som en räddning för byn. Troligen kan de ta två skördar. El finns men bara enstaka ljus syntes efter kvällningen.

                                                                                    15 april Gatlang – Tatopani

Upp vid gryningen liksom de flesta bybor. Grötfrukost så vi står oss några timmar.

De unga bärarna transporterar  vardera två fullpackad hockeybager som i  snitt väger 20 – 25 kg. Alltså nästan 50 kg som de bär med en rem över hjässan

Ett gäng bärare går iväg samtidigt som oss vid 7.30. Vi kom att träffa på dem till och från under hela denna vandringsvecka. Vi går ut från byn förbi odlingar längs med floden. Vår väg kantas den första halvtimman av mindre buddistiska tempel, shortas. Vädret är ljumt och skönt.  Känns bra att lämna Gatlang som tyvärr är mycket nedsmutsad främst i utkanten av byn där allt i form av plast och flaskor kastas. Inga rutiner för hantering av restprodukter från det västerländska konsumtionssamhället finns. Vandringen fortsätter genom vacker skog, går över floden på en enkel plankbro. Kommer fram till en liten by där stora vägarbeten pågår samt byggandet av en tunnel.  Vattenturbin förmodar vi  att det ska bli liksom att Kina är delaktiga i detta arbete. Skollediga ungdomar byter gärna några ord på engelska. Det är som det brukar vara i Nepal nämligen skolledigt. Denna gång p. g. a. firandet av det nepalesiska nyåret. Ett flock getter går förbi liksom några småkillar som leker med tunnband.

En kvinna spinner ull samtidigt som hon går bygatan fram

Vi fortsätter vår väg. Först över en hängbro sedan brant uppåt på en stig som går förbi terassodlingar och små hus.

Många boningshus var byggda på detta sätt med staplade skiffersten utan fogning

Dryg uppförsbacke med många trappsteg och branter. Många nepaleser är också på väg till Tatopani. Har med helgfirandet att göra. Det börjar regna så regncape på. Äntligen framme i Tatopani (betyder het källa på nepali). Vi tar in på Eco Guest House, fräscht, god äppelpannkaka och gott the. Var är de heta källorna. 30 sekunder säger värdinnan och pekar uppåt backen. Ok 1,5 minut kanske. Underbart att lägga sig i de varma bassängerna och kunna tvätta sig ren. Härligt för kropp och själ!

Dagens etapp går vi på 5,5 timmar. Tidvis gör göken oss sällskap liksom en hel del ängsblommor och bördiga små åkrar med ris.

                                                                    16 april Tatopani – Thuman

Ett ihållande regn i går e.m. men idag ser det ut att bli uppehållsväder. Vi skaffar på olika sätt information om dagens etapp till Thuman. Vår karta ”National Geographic –  Langtang trekking”  och en summarisk ledbeskrivning vi hittade på nätet ger oss inte mycket vägledning. Men lokalbefolkningen är vänliga och bekräftar vårt stigval. Finns inte heller så många stigar att välja på. Håller vi bara koll på väderstrecken blir det rätt stig.

Rododendronträd i full blom

Äldre rododendronträd ger skogen ett nästan spöklikt intryck

Vandringen inleds med en tidvis brant uppstigning till Naghtali Danda. Jämte stigen dit såg vi en nepalesisk arborist. Han hade, utrustad med rep och yxa, klättrat upp i ett högt träd. Härifrån högg han ner gren efter gren.

Fin utsikt åt alla håll i Naghtali Danda. Vi är nära den kinesiska gränsen. Dessutom på hög höjd, 3264 m.

Det blir allt soligare under nedgången till Thuman som tar extra lång tid p g. a. ett par fikapauser i solen. Till och från har vi sällskap med några  nepaleser som släpar på  vardera tre plankor. Ett tröstlöst slit men de kom nog fram till ett av de nybyggen vi såg i byn. Under vår vandring denna dag ser vi ett hjortdjur. Kanske det är bergsgeten thar.

I Thuman tar vi in på Namaste Hotel & Lodge som drivs av två yngre bröder. Vi strosar omkring i byn och tittar bl. a. på ett oansenligt ”kloster”. Tvärs över dalen österut ser vi byn Briddhim, som vi planerar komma till om ett par dagar.

En sorglig verklighet – allt avfall från västerländska förpackningar slängs direkt i naturen – i bästa fall som här på ett ställe

Stolt broder vid sitt hotell omgivet av välskötta odlingslotter

 Här görs grunden för ett nytt hotell

                                                                 17 april Thuman – Timure

Dagen börjar molnigt. Hade sett fram emot en soluppgång mot den bergssluttning mot öster som Thuman ligger på.

Grötfrukosten är i dag mer välling än gröt. Ensamvandraren från Tyskland som vi träffade i går kväll kommer och gör oss sällskap på en kopp the innan vi lämnar byn. Vandringen går först i form av balkongvandring omväxlande med branta partier med stentrappor. Det blir allt varmare och soligare.

En av bärarna vilar på ett klippblock!

Det unga bärargänget gick iväg ungefär samtidigt som oss och vi ser dem av och till under dagen. Vi ställer oss frågan: Måste turister ha med sig så mycket prylar?

Efter första byn går leden genom sädesfält (ser ut som rågfält).

Stigen går brant ner mot floden

Sedan går leden i zick – zack genom skogen brant ner mot floden Bhote Koshi.  Där går vi över en hängbro till motsatt sida. Därefter en ”vandringsklättring” på en mycket stening stig upp till vägen som går till Timure. Där checkar vi in på Hotel Peaceful &  Lodge. Låter fint men är mer ett enkelt brädskjul. Under e. m. kommer åska och ett ihållande regn.

Vägen vi gick på fram till Timure leder norrut mot gränsen till Kina/Tibet. Nepal och Kina håller gemensamt på med bygge av vattenturbiner på vägsträckan mot den kinesiska gränsen.

De unga bärarkillarna är imponerade av Saras sätt att vandra med full packning. ”Du är stark” säger de till henne!

                                      18 april – Timure – Rasuwa Gahdi t.o.r. och Timure – Briddhim

På vägen till Kina mot gränsbyn Rasuwa Gahdi

Regn och åska hela natten men nu ljusnar det och solen skiner när vi går iväg för dagens första vandring. Mot Kina! Bara 45 minuters vandring norrut längs den eländiga bilvägen för att komma till Kina/Tibetgränsen.  Vi tar bara det nödvändigaste i en liten ryggsäck och går iväg. Vattenfyllda pölar, lervälling och illavarslande branta ibland vertikala bergssidor är vad som möter oss när vi promenerar mot Kinagränsen. Vid en militärpostering måste vi visa pass och lämna kvar våra TIM:s.

Full aktivitet jämte vägen och floden som löper parallellt norrut. Någon form av samarbetsprojekt mellan Nepal och Kina både när det gäller vägen och energiförsörjningen. Vid gränspasseringen köar handelsmän från Nepal för att komma in i Kina. Inga övriga utan visum släpps in. Stor kontrast vid gränsen.

Hit men inte längre kom vi – Kina på andra sidan grinden

Plåtskjul på Nepalsidan och ett stort skrytbygge på Kinasidan

Detta kallas också hotell

 Åter till lodgen samlar vi ihop våra tillhörigheter och beger oss iväg söderut på den s.k. vägen.  Vi har ett brant, nästan lodrätt bergsmasssiv på vänster sida om vägen. Till höger finns floden Bhote Koshi. Här och var har stora stenar fallit ner på vägen och på flera ställen dragit ner vägräcket.

”Gå en timme sedan går en stig upp till vänster. Det är stigen till Briddhim”.  Så sa värdshusvärden i Timure och det stämde på minuten! Nu har vi c:a tre timmars brant balkongvandring upp till Briddhim på 2229 m.

Vandringen går omväxlande genom vacker rododendronskog och torra sluttningar med begränsad vegetation.  Ibland är det stig och ibland trappsteg. Efter byn Lingling måste vi gå ner i en ravin för att korsa ett vattendrag. Sedan uppåt igen! Framme i Briddhim tar vi in på Pema Home Stay. Rent och välordnat. Papperskorg för ”rubbish”.

Under kvällen får vi ta del av familjens historia. En adopterad flicka i lägre tonåren jobbar här men har en sponsor som ska finansiera fortsatt skolgång i Kathmandu.

En gladlynt och medkännande läkare från Kanada ser till att barnen i familjen får en snabb hälsokontroll. Han bjuder också på en skvätt whiskey.

                                                                                  19 april

Upp vid sex, grötfrukost,  the och en chapati till förmiddagsfikan. Bengt är förkyld så vi går sakta och kort idag.

Vi har lämnat vägen vid flodfåran och är på stigen till Briddhim

Stigen går hela tiden stadigt uppåt. I byn Kagdinma träffar vi på vår tyske vän (som vi träffade i Thuman). Det blir en extra kopp lemon the tillsammans med honom i solen utanför ett thehouse. Sedan fortsatt vandrandet. Sara tar täten och ser till att det går lugnt och jämnt. För varje meter vi kommer öppnas bergsmassiven upp och visar sina snötäckta branter och toppar. De inramas av blommande rododendron som vi har omkring oss. Stigen fortsätter med balkongvandring och ibland på stentrappor. Emellanåt är det brant ravin intill stigen så det gäller att hålla koll på varje steg. Vi möter några grupper med turister och enstaka bärare. Vi sätter oss ner tillsammans med ett bärarlag med enormt tung packning.

Vi skymtar 7000 m massiven i nordöst

”Skor av” paus på stigen till Sherpagon

Vi lämnar Tamang Heritage Trail och är på väg in i Langtangområdet

 En kort vandringsdag med lövskog, blandskog och barrskog stannar vi i byn Sherpagon, Super View Guest House.  Varmt duschvatten finns här. De har solfångarvarmt vatten!

                                                                              20 april

Sten på stigen och omkring stigen – för ovanlighetens skull finns här räcke jämte trappan

Strålande vacker morgon. Det blir en kort vandringsdag. Byn Lama Hotel är målet. Det är balkongvandring omväxlande med stentrappor idag igen. Vi går först igenom vacker skog med mycket rododendron, därefter blandskog, barrskog följt av ett parti med enorma branter med ingen eller lite vegetation. Ibland är stigen bara ½ m bred. T.o.m. räcke vid ett trappavsnitt! Lite fler turister här och en del mulåsnor med ”kofösare”. Vi är nu inne på Langtangleden och har lämnat Tamang Heritage Trail. Tidigt under dagen når vi Gamnachok där vi tar in på Origin Lama Hotel.

Här följer några bilder som speglar livet i en nepalesisk bergsby.

 Mannen som driver denna lodge är en Nelson Mandela i miniformat utseendemässigt. Här omgiven av tre kvinnor från byn

I vår guidebok finns en bild av tre kvinnor från byn. Vi visar bilden för en kvinna. Det visar sig att hon är en av de tre kvinnorna på bilden. Hon vill ha hela guideboken men den vill vi inte undvara.

Mulåsnor på väg genom byn                           

Sara på promenad i byn

Infarten till byn

Basfödan var ris och grönsaker – här en täppa med lök

Toalett och dusch i samma byggnad! Ibland fanns det solceller på taket för duschvatten och ibland, som här, bara en tunna på taket

Trots mulåsnor är det människor som bär upp det mesta högre upp i bergen

                                                                                 21 april

Stigen går stundtals nära floden Langtang Khola

Rododendronprakt

Fikastopp vid ett thehus efter att vi lämnat skog och blandskog och kommit till mer öppen terräng

Betande jak när vi är på väg in i ett mer öppet och kargt landskap

 Planen för dagen är att i sakta mak ta oss till någon by innan Langtang. Vädret är strålande och de ihärdigt återkommande uppförsbackarna gör oss snabbt varma. Vi träffar nu fler vandrare än vi gjorden på den förra vandringsleden.  10-kaffet, det sista av Neskaffet hemifrån, dricker vi i en vacker glänta nära floden. Efter byn Ghoratabela, 3020 m, öppnar sig landskapet och vi kommer fram till Yak Pasture (Jakängar). Det står faktiskt så på vår karta. Där ser vi mycket riktigt betande jakar.

Vid ett guesthouse ovanför trädgränsen unnar vi oss the med pannkaka och honung. Sedan går vi till nästa by,

Thyangsyapu,  3260 m där vi tar in på  Hotel Patala. Under eftermiddagen ser vi ett rådjur nära lodgen. Vi har nu bara två timmars vandring till byn Langtang dit vi hoppas komma i morgon.

Sparsam vegetation men fortfarande blomsterprakt

Bärare på väg till ett nybygge i Langtang 

                                                                              22 april

Mulåsnor rastar utanför vårt ”hotell”

 Lugnt och fint tempo tar vi oss i strålande sol till Langtang. Stigen går hela tiden lätt uppåt. Vi möter bärare, turister och mulåsnor.

7000 m bergen mot gränsen till Kina framträder allt tydligare

Enkelt thehus vid stigen till byn Langtang

Något mer robust thehus

Nybyggnation – det fanns en framtidstro i Langtang mycket beroende på vandringsturismen

 Vi går i en dalgång, följer floden, och har vid sidorna enormt höga branter av sten. Den nedersta delen av branten mot stigen är bevuxen med kort gräs och låga träd och buskar.  På sluttningen mot stigen betar jakar och hästar. Vi ser också, som tidigare dagar, rododendronträd i full blom (Sara vill att jag fotar varenda blommande träd och buske!) Ser även blommande iris och över oss flyger kajor. Till all lycka ser vi också Nepals nationalfågeln himalayamonal (danphe).  Den har nio olika metalliska färger skriver guideboken!

Över ett par hängbroar och förbi ett par mindre byar går vi innan vi är framme i Langtang. Härligt att vi har nått fram till denna by som känns som huvudmålet på denna vandring.

Iris vid stigen till Langtang

Checkar in på Sunrise Hotel där vi fikar med varm jakostmacka och hot lemmonthe.

Gamla delen av byn Langtang där de bofasta nepaleserna bodde

En av bystigarna i Langtang

Under e.m. tar vi en promenad till byn Mundu där vi besöker Tip Top Cafe o Lodge

Kvinnan som driver Tip Top Cafe i arbete i sitt kök

Sara och en liten medhjälpare försöker sköta spisen

Vi får sitta i det varma köket och se på när jakostmackor och omeletter tillagas. Värdinnan har extra gott kaffe. Vi dricker därför en dubbel expresso som nästan smakade som i Italien! På Tip Top Cafe  träffar vi också ett  ungt par som nyligen varit på Yala Peak, 5500 m.

Vi tar oss också en rejäl titt på imponerande manimurar (ungefär = buddistiska runstenar)

Man ska gå till vänster om manistenarna fick vi lära oss senare

Under vår promenad får vi också se hur man plöjer med två oxar spända för en träplog (åder). Hela familjen deltar i arbete på den lilla tegen som är stor som en större köksträdgård.

Under hela dagen har vi en spektakulär utsikt över snöklädda berg åt tre väderstreck.

                                                                                    23 april

Kall natt på Hotel Sunrise. Mycket prat och spring i trappor och korridor av ett gäng från Japan! Flera skäl att gå iväg tidigt, 7.15 mot dagens mål, Kyanjin Gompa, 3850 m. Kyligt men soligt när vi vandrar uppåt i dalen. Vi möter ständigt nya magiska himalayamotiv. Alla de högsta bergen är snöklädda och snötäcket sträcker sig långt ner i dalen.

På väg till Kyanjin Gompa – vi blickar tillbaka på Langtang och våtmarkerna i förgrunden

Bergsmassivet nära gränsen till Tibet/Kina i bakgrunden

Odlingsrösen och betande kreatur i förgrunden

Bärare på väg upp till Kyajing Gompa med armeringsjärn!

Kyanjin Gompa ligger högt och vackert omgivet av mäktiga bergsmassiv

Ett guesthouse i Kyenjin Gompa

 Efter två timmar når vi en gompa men vi har fortfarande en dryg halvtimmes vandring innan vi är framme i byn Kyenjin Gompa. Mot de näraliggande bergssidorna ser vi lammgamen sväva med imponerande vingbredd. Vi tror oss även ha sett himalayapipharen (pika). Den är liten och marsvinsliknande.

På stigen har vi emellanåt följe med ett bärarlag som har massor av armeringsjärn på ryggen. Väl uppe i Kanjin Gompa  har vi en 360 gr Himalyautsikt.

Vi sätter oss vid ett Bakery och beställer kaffe och pannkaka

Stenar över högt och lågt!

Bara ett fåtal vandrare ser vi i Kyanjin Gompa denna dag

Vid gompan en knapp halvtimme från Kyanjin Gompa

Ved är en bristvara och transporteras, som det mesta,  på människoryggen

Återtåget till Langtang ger nya perspektiv på berg och natur.  Dessutom är steget lätt och vi blir mindre andfådda jämfört med när vi gick motsatt håll.

Torkning av kött och hirs

Inte långt ifrån vårt ”hotell” finns ett bageri som också har osttillverkning. Vi går dit och köper bröd av västerländskt snitt och en bit jakost. Det är tidig eftermiddag, vi checkar ut och går nerför dalen innan vi festar på nyinköpt bröd och jakost.

Natthärbärge söker vi i byn Thyangsyapu, 3200 m. Vi har gått ner 650 m på några timmar.

                                                                           24 april

Rinnande vatten finns genom slang i trädgården

Maten serveras i det glasade rummet – maten tillagades i skjulet till höger

Strålande härlig morgon. Vi tar farväl av en spansk ensamvandrande kvinna.  Vi fortsätter vår väg nedåt.

Trafiken är tämligen livlig bl. a. många mulåsnor med tung last. De är väldigt ovilliga att gå i stentrappor. De får drivas hårt

Efter ett par timmar stannar vi vid den glänta nära floden och nära ett stort brant fält andra sidan floden där det tydligen varit ett stort jordskred. Dock inget ”landslide” på kartan just här.

Här får vi obehagskänslor. Det ser ut som jord och sten rasat ner mot floden.

Vi ser en papegojliknade fågel och noterar att lövsprickningen kommit långt sedan vi kom här senast.

Vi har nu lämnat jakängarna, som ligger över trädgränsen och befinner oss i vacker blandskog med många inslag av blommande rododendron.

Idag har vi haft vår solcellsladdare utanpå ryggsäcken. Den fungerar bra att ladda Bengts I-phone.

Lunch vid Lama Hotel. Vi träffar en kvinna som är på bild i vår guidebok. Hon blir glad för kopior på fotot som vi har ett extra ex. av.

Solcellsdusch på Lama Hotel

Efter Lama Hotel fortsätter stigen nedåt genom alskog och ett område med mycket bambu. Vi håller utkik efter stigen som ska vika av mot Syabru Besi. Vid Remche, 2450 m, finns stigdelningen precis där Ganech View Lodge ligger. Vi tar in här för natten. Många vandrare har valt detta boende bl.a. ett par från Califonien. Vid middagsbordet är det fullt med matgäster men som vanligt är det tidigt sänggående strax efter mörkrets inbrott.

25 april  – jordbävningskatastrofen

En helt vanlig morgon på Ganesh View Lodge. Vi gläder oss åt vår sista vandringsdag och bestämmer oss för att njuta av vandringen och ta gott om tid på oss för att titta på fåglar, apor, blommor och att köpa jakullsvantar och mössor till familjen.

7.30 lämnar vi Remche.

Klockan är 8.06 – Bengt skojar under en jättesten över stigen

Kl. 8.25 – Floden Langtang Khola störtar ner med våldsam kraft

Kl. 8.26 Sara fotograferar blommor jämte stigen

Regnet hänger i luften men det blir ljusare och varmare efter en stund. Redan före kl. 10 tar vi en första paus med ” lemon the” på Bamboo Lodge (1830 m).  Här saluförs det textilt hantverk. Det blir en mössa till barnbarnet.

Fågellivet i denna djungelliknande natur hörs mer än syns. Men vi ser någon slags papegoja. Vi håller också utkik efter honungssamlarna och deras vådliga stegar som vi läst om i guideboken. Men vi ser inget av detta. Vid Pairo (1800 m) blir det en kopp kaffe. Vi berömmer med rätta thehusägaren för det goda kaffet. Om det är därför han tar fram ett munspel och drar en låt vet vi inte. Även här är det en liten textil marknad. Klockan är c:a 11.46 när vi lämnar Pairo. Vi går över en hängbro och följer stigen på den södra sidan av floden Langtang Khola. På andra sidan av floden reser sig berget nästan vertikalt flera hundra meter upp. Mäktigt och skrämmande liksom flodens vilda framfart. Vi säger till varandra att rafting och canyoning inte är något för oss. Takten håller vi medvetet låg.

Kl. 10.01 På Bambo Lodge handlar vi jakmössa till barnbarnet

Kl. 10.02 Lokalt hantverk till salu vid Bamboo Lodge

Kl. 11.08 – Vid Pairo där vi tar en kopp kaffe och handlar vantar av jakull till son och sonhustru

Kl. 11.08 – Härligt fikaväder i Pairo

Kl. 11.20 Vi hade först tänkt bada här men vi skippade det – vi var inte svettiga och trötta ännu

Kl. 11.46 vi lämnar byn Pairo via en hängbro

Vi strosar snarare än vandrar. Som ofta går jag, Bengt, några meter före Sara.  En hund följer oss från Pairo.  Sara vill inte ha den i hasorna så jag schasar den framför oss. En MTB-cyklist passerar oss med ett glatt ”hello”!

Klockan är nu 11.56. och vi går med c:a 30 meters avstånd. Sara är i höjd med en låg klippvägg på sin vänstra sida. Jag är på väg till ett parti där stigen ligger öppen och oskyddad mot bergssluttningen på min vänstra sida. På vår högra sida finns en sluttning ner mot floden.  Plötsligt skakar stigen. Sara känner att hon är på väg att falla men räddas av sina vandringsstavar.  Vi hör ett bullrande ljud, först något avlägset, sedan närmare från bergssidan till vänster om oss. Ett väsande ljud hörs samtidigt. Vi inser på några tiondelar av en sekund att det är stenar av olika storlek som är på väg ner från berget mot stigen och vidare ner i botten på dalen och floden. Vi hinner inte säga något. Sara tar skydd mot klippan hon är i höjd med. Instinktivt vill jag vända om och förena mig med Sara men inser att jag inte skulle hinna undan stenregnet som är på väg. Min enda chans att ta skydd för rullande och fritt flygande stenar är att kasta mig mot en två – tre meter djup ravin mot flodsidan. Samtidigt som jag landar borrar sig en sten stor som en liten bil ner i marken 1,5 – 2 meter från mig. Mindre stenar flyger med ett väsande ljud över mitt huvud när jag kastar mig mot ravinens sida. Jag hinner tänka att nu är det slut men plågas mest av tanken att Sara blivit träffad av stenregnet. När det gått någon minut efter först skalvet och det värsta stenregnet avtagit tittar jag upp över kanten på stigen och ropar på Sara. Ser henne inte och inser att jag inte hörs för dånet från andra sidan floden. Där störtar det ner stenar, några stora som mindre hus, ner i floden.

Kl. 12.33 – Berget på den sidan är flera hundra meter högt nästan lodrätt. Stenraset på andra sidan (norra sidan om floden) följs av ras av jord och grus så att himlen förmörkas och det blir svårt att se och andas. Efter någon minut kryper jag åter upp mot stigen för att se efter Sara. Denna gång kommer hon gående mot mig på stigen. Vilken lättnad! Stenraset på vår sida floden har avtagit på den del av stigen där vi befinner oss.

Vi fortsätter framåt för att hitta en skyddad plats men vi rör oss också framåt för att komma bort från det vi felaktigt trodde var den farligaste platsen.

Kl. 12.37 – 41 minuter sedan första skalvet och sten och jordraset fortsätter på andra sidan floden. Stigen har täckts med ett  lager av grus och jord. Sprickan i stigen vibrerar fortfarande

Kl. 12.38 Stigen är på väg att spricka och vi befarar att den ska rasa ner i floden.  Nere till vänster skymtas cyklistens hjälm . Längre upp till vänster syns en del av cyklistens (Miguels) hjälm.

 Vi ser hur stigen (stigen går nu brant uppåt och vi är högt över floden) får sprickor och vi känner hur jorden skakar. Efter några minuters rask rörelse framåt på stigen ser vi cyklisten (Miguel). Han har tagit skydd på den vänstra delen av stigen. Han ligger ner jämte en låg sten. Jag lägger mig över hans rygg och Sara lägger sig över min rygg. Under tiden vi ligger tryckta mot varandra dundrar stenar fortfarande ner på andra sidan floden. Skakningar hörs då och då. En spricka har bildats på stigens högra sida. Sprickan vibrerar och vidgas. Den är en dryg meter från oss. Vi befarar att stigen skall rasa ner i floden.

Ögonblicket innan vi nådde fram till cyklisten hade han låtit sin kamera, som han hade på cykeln, filma vad som hände på stigen. Filmen finns nu på You Tube:

Nepal 2015 Earthquake – Langtang National Park

På filmen skymtar man också hunden som följde med oss från den by som vi lämnade strax före första skalvet.

Kl. 12.38 Cyklisten, jag och Sara ligger och trycker på stigen – Bengt tar spjärn med vandringstavarna

Vi ligger och trycker 30 – 40 minuter.

Cyklisten berättar att han heter Miguel och kommer från Colombia men att han nu bor i USA. För att skingra tankarna berättar jag att jag nyligen läst Ingrid Betancourts biografi (politiker från Colombia som hölls fången av Farc-gerillan i 6,5 år i djungeln) . Han bara grymtar. Verkar inte vilja prata om det. Inte heller kommenterar han när jag säger att det faktiskt varit en jordbävning i Sverige för några år sedan. Det hände 6.20 på morgonen och min kaffekopp skakade. Det var allt! Han verkar inte uppskatta min galghumor.

Ett massivt ras av sten, jord och grus sker hela tiden från andra sidan floden. Ett tätt skikt av damm och jord gör att vi ibland måste andas genom näsduk eller klädesplagg.

Miguel säger att han ska lämna sin cykel och bege sig iväg. Han kryper fram till cykel och skruvar av cykeldatorn och kameran. Jag ser då att hans hjälm är skadad. En sten hade slagit bort en stor bit av hjälmen men han hade inte skadats!

Plötsligt säger Miguel att han ska försöka fortsätta fram på stigen. Massor av grenar, träd, rötter och annat bråte blockerar stigen. Han tar sig igenom detta kaos. Väl igenom ångar han sig och återvänder för att ta med sig cykeln. Vi känner oss utsatta och oskyddade så vi bestämmer oss för att hitta en säkrare plats. Vi tar oss krypande och klättrande igenom allt som rasat ner över stigen. Stigen vi befinner oss på har i princip kollapsat. Massor av jord, sten, grenar och rötter blockerar stigen. På Miguels video ser man hur detta sker.

Lite längre fram på stigen passerar vi en stor last som en nepalesisk bärare lämnat kvar. Strax därefter ser vi en jättestor sten (påminner om sten som hänge över stigen som vi passerade i morse) och som lutar ut mot stigen. Den har en trång glipa som kan fungera som skydd. Två bärare och en ung pojke har krupit in under stenen. De har också med händerna grävt ut två gropar längst in under stenen. Cyklisten Miguel har också krupit in under stenen.

Vi slänger oss igenom ett snår av nepalesiska brännässlor. Vi känner att stenen ger skydd för stenras uppifrån men att stenen skulle kunna rasa över oss om det kommer ett nytt kraftigt skalv. Miguel trivs inte under stenen utan bestämmer sig för att fortsätta vidare. Vi försöker kommunicera med bärarna. Det enda vi tror oss förstå är att vi bör vänta en timme innan vi går vidare. En av bärarna går tillbaka till sin övergivna last som visar sig innehålla, ägg, äpplen och slaktad kyckling. Han bjuder oss på ett äpple och konstaterar att några ägg i det översta äggfacket gått sönder. Rädda vad som räddas kan. Han trycker in sina ägg och äpplen långt in i gropen han grävt under stenen.

Mindre skalv och skakningar hörs och känns fortfarande. Det känns också som om det värsta sten- och jordraset på andra sidan floden har avtagit. Fortfarande tror vi felaktigt att vi är på väg att lämna det värsta området bakom oss.

En knapp timme tryckte vi under stenen. Bärarna och pojken bestämmer sig plötsligt för att lämna skyddet under stenen. Vi försöker haka på dem men innan vi fått på oss ryggsäckarna är de försvunnit ur sikte trots att vi ropar och gestikulerar. Vi fortsätter i vår takt på stigen, som ibland är blockerad av sten, grus, träd och rötter. Vi hoppas att stigen ska leda oss till säkerheten i byn Syabru Besi.

Emellanåt är stigen någorlunda ok. I bästa fall finns enbart några lösa stenar i vår väg. Vi kommer fram till en hängbro som verkar oskadd bortsett från sprickor i betongen som bron är förankrad i. Vi går över hängbron. På andra sidan ligger Dhoban, 1672 m, en by med tre thehus. Där finns ett tiotal personer inklusive en guide. Förvirring råder om vilken stig som är den bästa härifrån till Syabru Besi. Någon, troligtvis guiden, rekommenderar den gamla stigen som går söder om floden. Vi går över hängbron igen. De flesta försvinner iväg men en tysk kille, Tim, slår följe med oss.

Vi försöker ta oss fram så fort och säkert som möjligt. Uppför ett par stenbelagda backar med  enstaka små och stora stenar men i övrigt hyggligt framkomliga. Ett jättelikt stenfält ligger nu framför oss. Där möter vi en nepales. Jag pekar framåt och frågar hur det är at ta sig igenom. ”Very dangerous” säger han. ”Falling stones”. Sara frågar vad han sa. ”Vi måste skynda oss förbi stenfältet” sa jag.

Emellanåt är det svårt att se var stigen går för allt som rasat ner på den. Fortfarande dunder och brak på andra sidan floden men färre och lugnare skakningar. Vi möter snart nya hinder. Rasmassor av grus som lutar brant ner mot floden. Vassa stenblock med inslag av block som är lösa och riskerar att sätta sig i rörelse när vi trampar på dem.  Nedfallna elstolpar och elledningar ligger i vår väg. Ibland ser vi inte var stigen går men kan i bästa fall gissa oss till var stigen borde gå under flera lager av stenblock. Elledningen måste vi korsa flera gånger genom att krypa under den eller kliva över den.

Tim följer lugnt efter mig och Sara. Känns skönt att vara tre. Vi hjälps åt att hitta den bästa vägen förbi rasmassorna. ”Ett skalv här och vi är förlorade” tänker vi alla men säger det inte. När vi först får se Syabru Besi inger det hopp. Vi börjar se slutet på stenfältet när vi får syn på en nepales som krossats mellan två stenar.

Vi är på väg mot en jämn stig som verkar på längs flodkanten men upptäcker att vi är på väg ner i en jättestor grop av lös grus och sten. För att komma därifrån måste vi vända om och ta oss upp på stenfältet igen och söka oss en annan väg ner till fastare mark.

Vi har tagit oss fram oavbrutet sedan vi lämnade skyddet under det stora stenblocket. Jag blandar en flaska med energidryck, Vitargo. Tim är frågande till drycken men vi övertygar honom att den ger både vätska och energi.

När vi äntligen ser hängbron över floden Bothe Kosi inser vi att vi kan nå Syabru Besi oskadda.

Vi går över sista hängbron som lyckligtvis inte är värre skadad än att passagen går bra.

Vi har tagit oss genom ett stort stenfält. Nu har vi äntligen fast mark under fötterna och bara enstaka stenar på stigen

Huvudgatan i Syabru Besi

Även i den ”nya” delen av byn var förödelsen stor – inget hus var beboeligt

Hotel Peaceful t. v. i ruiner men det hotell vi bodde i innan vandringen, Hotel Small Star t. h. står upprätt men har stora skador på bärande delar och har därför dömts ut

Hur omfattande jordbävningen varit blir vi varse i Syabru Besis gamla stad. Den ligger nästan till 100 % i ruiner. En spökstad! Snabbt genom ruinstaden och ut på vägen upp till den ”moderna” delen av  Syabru Besi. Där faller vi ihop av trötthet och av anspänningen. Folk kommer fram och stöttar och tröstar oss. Tim är vår hjälte som följde oss men vi känner att han också har haft nytta av vårt sällskap och av vår erfarenhet av bergsvandring. Vi blev ett starkt team tillsammans!

Vad göra nu? En hotellägare med obrukbart hotell bjuder oss på nudelsoppa.

Det pratas om ett ”tentcamp”  uppåt  sluttningen en  bit från gatan. Vi går dit och försöker hitta en sovplats under ett skynke som är upprest med bambupinnar. Vi lägger våra ryggsäckar nära en skyddande mur för att markera vår plats. Miguel dyker upp i vimlet av turister och nepaleser. Härligt att se honom välbehållen. Vi pratar av oss med många som har förfärliga upplevelser. Alla har behov av att dela sina upplevelser.

Måste kontakta familjen. Vi har fått oroliga SMS. Jag (Bengt) lyckas hitta ett ställe där telefonen har täckning. Får tag i Martin till all lycka. Budskapet är att vi är välbehållna och nu gäller det att vänta och se vad de kommande dagarna har att ge. Känns som vårt viktigaste samtal någonsin!

Åter till våra ”backpacks” under presenningen på andra hyllan på det lilla fältet. Det har nu blivit mörkt och när vi äntligen hittar ”vår” plats har några ryska damer lagt beslag på vårt sovutrymme och flyttat på våra ryggsäckar. Hittar en annan plats under en annan presenning med blandat folk, turister och nepaleser. Mer eller mindre kaos råder men folk makar på sig och gör plats för oss.

Efterskalv kommer och följs av stenras från berget bakom vårt ”camp” och från berget öster om byn. Ingen filt utan det blir massor med kläder på. Vi ligger skuldra mot skuldra med varandra men också tätt för att alla ska få plats. Våra kängor fungerar som nattduksbord. I dem har vi pannlampa, vattenflaska och mobil.

                                                                               26 april

Orolig natt med dålig sömn. Flera efterskalv som känns tydligt när man ligger mot marken.  Vi känner oss utsatta med bergssidan som sluttar ner mot vårt ”läger”.

Liv och rörelse redan vid sextiden när det ljusnar. Hotellägare har flyttat ut sitt kök i tältlägret.  Det serveras kaffe med massor av socker.

Omtänksamma och godhjärtade bybor inrättade både sovplats och fältkök i lägret och bjöd generöst in oss turister

Alla i byn, såväl nepaleser som turister, bodde under presenningar i det provisoriska lägret i utkanten av byn

En indier som är yrkesmilitär ordnar ett möte på gatan kl. 7.30. God ambition men resultat är lika med noll! Finns en lista på trappen till ett hotell (Sun Rise Hotel)  där vi skriver namn och nationalitet. Den franska gruppen tar initiativ till detta. Indiern bestämmer sig för att gå till näraliggande staden Dunche, 3 – 4 timmars vandring. Han går samma     f m och vi ser inte honom mer. Ryktet går om att nya stora efterskalv är att vänta.

Under dagen syns bara ett fåtal helikoptrar. De är på väg upp i dalen till Langtang och in i dalen mot Timure mot gränsen till Kina. Frågan för många turister idag är: Stanna och vänta på helikopter eller gå mot Dunche.

Vi är tveksamma till att gå ut på vägen. Jag synar utfarten söderut. Det ligger massor av sten på vägen. Vi hör också om att en person dödats av fallande stenar vid utfarten från byn.

Trots allt har vi en viss säkerhet där vi är. Dessutom serveras det Dal bath två gånger om dagen från fältköket.

                                                                              27 april

Förfärlig natt med ett stort efterskalv och ett par mindre. Vi hade i förväg sett ut ett stenblock som skydd för oss om det kom skalv och sedan sten nerför berget.  Vid det större skalvet i natt sprang vi dit och kastade oss i skydd. Det tog några sekunder innan vi fått på oss panlamporna och hittat vägen till stenen bland alla upprörda och skrämda människor. Lyckligtvis slutade ”stenrullet” en stund innan det nådde oss!

Kaffe på ”sängen” vid sextiden av köksnissen vid det enkla fältköket.  Dal bath serveras vid 10-tiden och när det mörknar på kvällen. Vi betalar 1000 rupier per person för måltiderna och uppskattar verkligen lokalbefolkningens generositet.

Idag beger sig ännu fler till fots till Dunche och ev. vidare. Jag går ner i utkanten av byn och kollar hur vägen ser ut söderut mot Dunche. Ser massor av sten på vägen både innan och efter bron som finns en knapp kilometer från byn. Vår ”värdinna” på Hotel Small Star  (som nu har sprickor och är obrukbart) avråder oss från att bege oss av till fots på vägen. En kvinna dödades där i går kväll säger hon.

Ett begravningsfölje går genom byn med fanor, standar och ljudeffekter. Det är en ceremoni för de som dödats i den ”moderna” delen av byn.

Vid helikopterplattan (en gräsplätt med sprickor nära slänten ner till floden) är det idag livlig trafik. Landningsplatsen för helikoptrarna är förresten ett utsatt ställe. Vid huvudskalvet rasade sten ner på gräsplanen och en buss var också på väg dit innan den fastnade en liten bit innan ”flygplatsen”. Flera gånger om dagen rasslar stenar ner mot flygfältet och vi måste fly in i en raserad gränd.

Denna dag är första dagen som några blir hämtade av helikopter. Idag landar en rödfärgad privathelikopter 5 – 6 gånger och evakuerar sju personer åt gången. De som omfattas av denna evakuering är ”trekkingteam” med nepalesisk guide och med papper på att försäkringen betalar räddningsinsatsen. Vad kostar det att köpa en plats? 500 dollar cash enligt en besättningsman. De flesta har endast nepalesisk valuta.

Entrè står det på ”dörren” till denna latrin!

Sara bevakar vår populära solcellsladdare

Presenningslägren låg i olika terrasser på sluttningen – säckarna i förgrunden är resultatet av en ”skräpplockarinsats”

Från berget i bakgrunden rullade det ner stenar till och från under hela veckan

Vår MTB-kompis Miguel är en riktig energispruta. Han orkar tänka mer på den utsatta lokalbefolkningen än på sig själv. Han bidrar med jobbinsatser på ”campen”. Hjälper också till att bygga en latrin, ställer upp och organiserar matutdelningen (vilket vi också gör) och gör en insats, tillsammans med oss och andra, för att hålla lägret fritt från skräp. Trots latrinen ”pissar och skiter” folk tyvärr överallt.

Den s.k. turistpolisen i byn fick vi tips om att kontakta. Men det är inget han kan bidra med. Dålig engelska och ”god dag yxskaft” svar från hans sida.

Dagen slutar åter i ovisshet. Ingen ”service” på telefonen men laddad är Bengts I-phone och flera andras också tack vara solcellsladdaren, inget besked om och när vi kan evakueras. Fransmännen har tydligen fått besked om att de kan flygas ut härnäst tack vare franska statens ingripande.

Ett litet glädjeämne är det sovtäcke jag lyckades skaffa idag. En hotellägare med förstört hotell sålde ett täcke till mig för 2000 rupies. Om jag lämnade tillbaka det skulle jag få 800 tillbaka. Lakanet visade sig vara stöldbegärligt. Vi fick slita det ifrån en kvinna som lagt beslag på det när vi vände ryggen till.

                                                                                               28 april

Nya skalv inatt!  Fullt på ”campen” och utrymmet under presenningarna är mycket begränsat. Vi ligger nästan över varandra.

Inget frukostkaffe eller the i lägret denna morgon. I stället går vi till Village View Hotel. Det är det enda hotellkök som är öppet. En hastig frukost på deras uteplats. Sedan går de flesta kvarvarande utlänningar ner till helikopterfältet. Det ligger tyvärr väldigt utsatt och om och om igen måste vi rusa in på en ”ruingata” där vi är lite mer skyddade när sten och grus kommer störtande uppifrån bergssidan.

En farlig väg från helikopterfältet – vi senare hittade en säkrare mellan husen och in på en ruingata

Några fåtal blir evakuerade idag. Främst några skadade nepaleser och en äldre man från Schweiz som var lätt skadad.

Hus vid helikopterfältet på den gata vi använde som skydd då stenar rasade ner mot ”flygplatsen”

Ännu en dag av resultatlös väntan. Den franske talespersonens agerande inger visst hopp. Han har en tuff ton mot sin ambassad och krav på ingripande med armèhelikoptrar. Tyvärr börjar fler och fler agera egoistiskt. Vissa rusar fram till helikoptern utan ordning och disciplin! Nu när grupperna med guide från Nepal inklusive försäkring blivit evakuerade gäller en outtalad prioritering:

Först skadade, sedan fransmän och sist övriga.

Miguel  t.v. pratar med fransmännen

Rykten om att flaskvatten och mat kommer att ta slut florera i byn. Vi ser till att ha minst två liter vatten åt gången. Vi är också noga med andra rutiner som hygien morgon och kväll (tvättlapp vid rinnande slang och tandborstning med flaskvatten), hålla ordning på innehållet i våra ryggsäckar, se över vårt medicinförråd och vid behov dela med oss av det andra kan behöva och hålla våra kläder i hyggligt skick.

Hus intill helikopterfältet

Regn under eftermiddagen så inga helikoptrar efter lunch! Ännu en dag i ovisshet. Ingen kontakt med familjen där hemma, inget besked om/när det kan bli evakuering. Vet inte ens om sparrisen kommit upp i vår trädgård eller om hur det gått i Champions League!

                                                                                                    29 april

Vi har flyttat upp en terasshylla på ”campen”. Bor ihop med en nepalesisk familj och med Miguel.

Kallt i natt med regn under förnatten.  Ofta är det ett herrans liv under natten när vildhundar drar omkring skällande i lägret. Men i natt var det högljutt av annat skäl. Byborna hade ingripit mot personer som försökt plundra de tomma husen. Mycket hetsig och aggressiv stämning.

Klockan sex vaknar lägret samtidigt som det ljusnar. Beställer en dubbel expresso av Miguel som tagit rollen som ”servitör”. Han levererar kaffe med socker eller snarare socker med kaffe. Det blir vår frukost. Förresten, denna natt är den första utan att vi väckts av efterskalv!

Alla tittar längtansfullt mot helikoptern men den hann komma många gånger innan det blev vår tur

Under dagen evakueras c:a 15 personer (= fransmän). Ett sällskap med tre kvinnor och en man utmärkte sig genom att rusa ut till helikoptern utan hänsyn. En gång blev de bortmotade men nästa gång ”tvingade” de sig med.

Under eftermiddagen och kvällen händer inget och besvikna går vi tillbaka till byns huvudgata och vidare till ”lägret”.

Tunnor med tjära och nedfallen sten på ”flygplatsen”

Dagens ljuspunkt var att vi fick nys om en sattelittelefon som någon tryckt på. Det blir ett samtal till  Martin där vi rapporterar om vår belägenhet och han om sina kontakter med UD mm. Underbart att få kontakt med familjen.

Dagens kulinariska glädjeämne är en pastarätt på Village View Hotel (fried pasta, egg, ost) men trots det krånglar våra magar.  Beror nog på kex och kakor till frukost och mellanmål. Inget annat finns att tillgå. Men under dagen hittar vi en liten butik i ett ruinhus som säljer bananer och klementiner. Vilken lycka!

Vi hör hemska berättelser om förödelsen i byarna uppe i bergen. Värst är det i byn Langtang där bara några få har överlevt enligt olika källor.

Två nya dödsoffer bland de som begett sig per fot på vägen mot Kathmandu.

Ett stort begravningsfölje går längs byns huvudgata. De är på väg till andra sidan floden där  likbränning enligt hinduisk tradition skall genomföras

                                                                                               30 april

Har sovit packade som sillar jämte ett litet fältkök som byns skoförsäljare sköter. Vi är granne med en familj med både äldre mormor (65 år!) och ammande litet barn. Hör inget skalv i natt men stenraset ner mot helikopterfältet fortsätter.

Olika ljud som påminner om skalv och stenras skrämmer oss. En person kom släpande på en väska på hjul. Vi stelnar till! Likadant med olika motorljud.

Under förmiddagen händer inget på helikopterfältet. Uppgiven stämning. Den engelska humorn kommer väl till pass. Vi skojar tillsammans med ett medelålders engelskt par om att vi inte kan räkna med våra nationers flygstöd. Istället får vi lita på flottan. Submarines från US Navy och våra ryssjagande ubåtar kommer att rädda oss! Vi måste hålla koll på vad som händer i floden!

Denne professionelle bergsguide från Nepal berättar för oss om förödelsen i  byarna i Langtangområdet. Han hade idag återkommit från en räddningsinsats i byn Briddhim

Denna pilsnerreklam vid helikopterfältet kändes som ett hån

En lastbil rasade ner från vägen intill helikopterfältet

Verkligheten är inte lika munter. En familj med raserat hus jämte helikopterfältet försöker rädda sina ägodelar. De kliver omkring bland bråten. Vi försöker varna dem för att det som återstår av huset ska rasa över dem.

Under eftermiddagen sägs det att sista helikoptern gått för dagen och att evakueringen av oss kan dröja flera dagar. Vi är nu bara 25 personer kvar. Hälften är Israeler. Övriga är från Australien, Chile, England och vi från Sverige.

Alla utom Israelerna bestämmer sig för att i samlad tropp gå till en armèpostering i utkanten av byn. Vi möts av strama män, några utrustade med gevär. Vi begär att få tala med befälhavaren. Denne kommer men är avvisande. Vänta och se eller bege er ut på vägen mot Dunche är hans besked.

Sara rasar ihop och börjar storgråta. Han ändrar attityd direkt. Tar fram telefonen och låter oss använda den till kontakt med våra konsulat. Ringer både vårt konsulat och den danska ambassaden utan resultat. Han tar också tillbaka beskedet att fotvandring mot Dunche är det bästa alternativet.

Han lovar att göra vad han kan för att påverka sina överordnade för att få igång helikopterevakueringen.  Tillfällighet eller ej. När vi kommit tillbaka till ”flygfältet” kommer strax en helikopter som ska hämta en skadad nepalesisk flicka. Helikoptern fylls snabbt med assistenter och sjukvårdare men en besättningsman räcker upp ett finger – ändrar sig sedan till två fingrar. Vi, Sara och Bengt blir framvinkade. Äntligen! Kort flight, 5 – 10 minuter till Dunche. Där blir vi hänvisade till ett nytt presenningsläger med tegelstenar som sovunderlag.  Men undrens tid är inte förbi! Snart blir vi uppropade för en ny flight. Helikoptern packas proppfull med ryggsäckar och passagerare. Med på vår flight är bl.a. det engelska paret och en tjej från Chile. På den första flygningen såg vi raserade byar längs flodfåran till Dunche. På denna flight ser vi hur högt belägna isolerade byar totalförstörts. Men skadorna är också omfattande i de bördigare och mer låglänta delarna i Kathmandudalen.

Vi landar efter en knapp halvtimmes flygning på en militärbas, som ligger två timmars bussresa från huvudstaden. Där får vi ett professionellt mottagande. Representant från Storbritannien liksom från Röda Korset finns på plats. Sjukvårdare uppmärksammar mina skrubbsår jag fick vid hoppet ner mot floden och jag erbjuds sjukvård. Tackar nej till det men ja till en flaska vatten och en stol i solen. Äntligen kan vi slappna av efter nästan en veckas anspänning.

                                                                                             1 maj

Sent i går kväll kom vi med buss till Kathmandu. ”Vårt” hotell Tibet Guest House var öppet men nästan obemannat. De flesta bland personalen jobbade inte utan var sysselsatta med att ta hand om sina hus, hem och familjer. Snabb promenad i Thamal för besök på Pilgrim, bokhandel och textilbutik. Många gator även i Thamal är avstängda men de flesta husen verkar på ytan vara oskadda. Men två flervåningshus nära vårt hotell  har kapsejsat och lutar nu mot varandra!

Till vår lycka har vi kommit i kontakt med Tek Rai, en god vän från vår senaste Nepalresa. Han hade lämnat Langtang den 17 april efter 41 dagar i bergen med ett forskarteam från Cambridge University i UK. Han känner varenda by i området och med hans hjälp går vi igenom vad som hände oss under katastrofdagen. En bättre debriefing kan vi inte få.

I trädgården på Tibet Guest  House i Kathmandu med vår vän Tek Rai

På eftermiddagen åker vi till flygplatsen. Där möts vi av svensk personal från Myndigheten Samhällsskydd och Beredskap.

En svensk flagga på montern värmde extra!  Vi prickades av på listan. Det var allt.

Eftersom vi reser på egen hand är vi vana vid och införstådda med att klara oss själva. Även om dag efter dag gick under vår vistelse i byn Syabru Besi var vi på det klara med att vi inte skulle hämtas av UD eller annan svensk myndighet.  UD uppträdde korrekt mot sonen då han var i kontakt med dem men de kunde inte göra något konkret.  Sociala media – speciella facebookgrupper var till större hjälp under katastrofdagarna och efter hemkomsten. Det har varit till stort stöd för oss att följa dem som överlevt och hur de i många fall fått igång insamlingar för ekonomisk och praktisk hjälp till byinvånarna i Syabru Besi. Vi har också försökt hålla kontakt med invånare i byn för att, efter bästa förmåga, stötta de som förlorat både sin egendom och sin möjlighet till försörjning. Vi kommer aldrig att glömma deras generositet under de sex dagar vi bodde tillsammans med dem under en presenning!

Hör oss berätta om jordbävningen och hur vi klarade helvetesvandringen till byn Syabru Besi:

Osbypar i jordbävningsdrabbade Nepal

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6156546

Langtang är nu en by som i princip har upphört att existera – Nepals myndigheter har förklarat området som ”restricted  area”. Det betyder att området är avlyst. Ingen bebyggelse än mindre befolkning  finns kvar. Hela byn är täckt av jord,grus, sten och lera.

På denna video från BBC News får man en uppfattning om förödelsen:

Nepal Earthquake: ’Indescribable horror’ as village is ’wiped out’ – BBC News

Hjälpbehovet  I Nepal kommer att vara stort veckor, månader och år efter jordbävningskatastrofen. Många hjälporganisationer behöver ekonomiskt stöd för att fortsatt kunna nå de mest behövande ute i avlägsna byar uppe i bergen.  Vi kommer att skänka alla arvoden och ersättningar vi får in när vi träffar media och när vi håller föredrag och bildvisningar om hur vi lyckades rädda oss ur katastrofen.