Hur kommer vi på tanken att åka till Hawaii? Och ännu mer långsökt. Vad får oss att anmäla oss till Honolulu Marathon?

Under senare delen av 2019 planerade vi att göra en resa till Kalifornien. Därifrån var det inte självklart att vi skulle bege oss 500 mil västerut i Stilla Havet (cirka fem flygtimmar från San Francisco) till Hawaii. Det som lockade oss var mystiken kring Hawaii. Kanske var det ungdomens Elvis film Blue Hawaii eller Yngve Stoors smäktande ukulele toner som gjorde att vi inte kunde släppa tanken på Honolulu.

Det som fick oss att bestämma oss för Honolulu var att vi upptäckte att ett stort maratonlopp, USA:s fjärde största, genomfördes under den period vi hade tänkt oss besöka USA:s 50:e och senaste delstat. Vi ser oss inte som löpare (trots Bengts 15 maraton lopp med 2.45 som pers..- gjort en gång i forntiden och Saras tre Tjejvasor). Vi är sedan 23 år tillbaka bergsvandrare och ”senior backpackers”.  Vandring är således vår grej och beslutet om att genomföra Honolulu Marathon tog vi ett år innan loppet när vi förstod att detta lopp är som gjort för vandrare. Det finns nämligen ingen maxtid.

Några fakta om loppet:

Anmälningsavgift: C:a 2000:- per person (möjligt att anmäla sig, mot högre avgift, fram till dagen föreloppet, ingen risk att loppet blir fullbelagt).

Ingen maxtid – 2018 hade långsammaste deltagare  17 timmar för genomförandet

Start i centrala Honolulu kl. 5 på morgonen

Sex startgrupper, från elitgrupp till de som promenerar, du som motionär väljer själv vilket startled som passar dig.

Temperatur: 23 grader vid start och drygt 30 under dagen

Hur resa till Honolulu? Som sagt planerade och genomförde vi en tre veckors resa i främst Kalifornien under november 2019. Från San Francisco flög vi till Honolulu. Prisläget i västra USA är f n högt och billigare är det inte på Hawaii!! Därför passar vårt ”backpacker upplägg” väl i sammanhanget. Vi bokade in elva övernattningar i Hostelling International i Honolulu (rabatt via STF-medlemskap). Pris per natt för oss i dubbelrum = cirka 600 SEK per natt.

Bilder från vårt trevliga ”hostel” beläget ganska centralt. (30 min från centrum och 45 min. till fots till Wakiki Beach)

 

Banan var under de första timmarna (för oss) stadsnära för att sedan bli havsnära. Kuperingen var obetydlig. .Vätskekontroller (med vatten och Gatorade) fanns det ett dussin av. Längs banan fanns massor av funktionärer/volontärer som förhöjde stämningen genom sin entusiasm.

 

Gatukorsningarna bevakades i många fall av MC-burna män med bister uppsyn. Många boende längs banan hade egna matkontroller med bland annat apelsinklyftor och salta pinnar.

Kapiolani Park i förgrunden och Wakiki Beach med lyxhotell i bakgrunden – denna utsikt hade vi från  lavakratern Diamond Head som vi passerade två gånger.

Övrigt om vårt lopp: Vi gick med en hastighet av c:a 6 km i timmen vilket ger en bruttotid på 7 timmar. C:a 40 minuter använde vi till drickapauser, toa besök och en rejäl matpaus där vi satte oss ner vid sidan om banan och åt en dubbelmacka som vi hade med oss i midjebältet. Vår tid i mål blev 7 timmar, 40 minuter och 13 sekunder (den med längst tid hade 18 timmar!). Starten skedde i mörker men den tropiska natten lystes upp av ett gigantiskt fyrverkeri som varade i 10 minuter vilket var den tid det tog för oss att nå startlinjen. Cirka 20 000 startade och 18805 slutförde maran.

Målgången var i Kapiolani Park – i bakgrunden Diamond Head, banans enda kupering.

”You never walk alone!”

Loppet var för de flesta deltagare en fråga om att bli ”Finisher” inte att göra en topptid. Alla stilar fanns och alla kroppsformer var representerade. Upplevelsen var viktigare än att pressa sig hårt. Många japaner deltog och bland dem var det vanligt med medelålders/äldre man/kvinna som liksom vi gick tillsammans. Vad vi inte gillade var att det förekom och var tillåtet med barn från sju års ålder.

En speciell känsla var det att, vid 7 tiden på morgonen, se solen gå upp över Stilla Havet. En särskild känsla var det också att hålla varandra hårt i hand under de första timmarna av loppet för att inte komma bort från varandra. Så mycket ”hålla handen” har vi inte haft sedan vi träffades för över 50 år sedan!

Som vandrare var vi i gott sällskap. I början av loppet var det många, kanske hälften omkring oss, som sprang medan de flesta av våra medtävlare gick under senare delen av loppet. Snabbaste man hade 2.07 och snabbaste kvinna sprang på 2.31.

Musikunderhållning fanns på flera ställen längs banan.

Som ”Finisher” blev man belönad med en stor medalj, ”finishertröja, snäckhalsband (lei) och diplom

https://www.honolulumarathon.org/our-events/honolulu-marathon