Champex – Zermatt

Varför Chamonix – Zermatt?

1997 vandrade vi Tour de Mont Blanc (TMB). Då kom vi i kontakt med en engelsman som var på väg till Zermatt från Chamonix. Vi bytte kontaktuppgifter och det han berättade om denna led inspirerade oss. Vi läste in oss på vandringen. Genom TMB hade vi redan vandrat de tre första etapperna (Chamonix – Champex). Därför väljer vi att börja i Champex.Guidebok

Chamonix – Zermatt The Walkers Haute Route av Key Reynolds (Cicerone Press).

Karta

Valle de Bagne – Verbier Wanderkarte 1:25000 och

Arolla GD Combin – Evolène – Matterhorn

I övrigt material från lokala turistbyråer (se även guidebokens förslag på kartor).

14 juli enkel biljett Osby – Martigny

Sonen skjutsar oss till stationen i Osby. Vi hade fixat enkel tågbiljett Osby – Martigny i Schweiz.

Tågen i Schweiz håller hög kvalité när det gäller punktlighet och komfort, utsikten över berg och dal brukar vara utsökt. Saint-Bernhard Express är inget undantag

Tåget är 1,5 timmar försenat men trots det funkar alla byten och morgonen därpå kommer vi fram till Martingny. Därifrån tar vi ett lokaltåg till Champex.

15 juli Champex – Lechable

Vår första etapp (etapp 4 enligt Key Reynolds guidebok), Champex – Le Chable. Allt flutit på bra idag. En ”snäll” första vandringsdag. 13 km mest utför (749 m). Vi startar på 1466 m ö h och når Le Chable som ligger på 821 m ö h. Omväxlande terräng som mest går i dalen utan några pass att gå över. Ett naturligt stopp blir det i Sembrancher efter drygt halva etappen. Där finns ett trevligt torg som lämpar sig för en längre fikapaus.
Lite trötta i knäna tar vi inpå ett hotell i Le Chable.

16 juli Le Chable – Cabane du Mont Fort

Vi lämnar Le Chable, 821 m, kl. 8.

Stigen går här brant uppåt i zig-zag-formationer
Stigen leder kraftigt uppåt genom byn och upp genom skogen och så småningom kommer vi fram till ängsmark. Där har vi en vidunderlig utsikt över bland annat Mont Blanc. Under en fikapaus jämte stigen ser vi glidflygare susa över oss. Soligt väder med 20 – 25 grader gör livet lätt att leva denna dag! Efter sex timmars vandring kommer vi till en liftanläggning med en liftbyggnad som vi slarvigt nog förväxlar med vår refuge. En stund senare är vi framme vid Cabane de Mont Fort – SAC refuge. Under dagen har vi ”stigit” 1636 m. Nu är vi på 2457 m. Vi är de enda gästerna på refugen. Vandringssäsongen har ännu inte tagit fart. Vällagad mat och goda råd inför fortsättningen är vår belöning. Natten är kall. Utomhus är det frost. I hyttan fryser vi inte tack vare extrafiltar.

17 juli Cabande de Mont Fort – Cabane de Prafleuri

Lämnar hyttan kl. 7.45. Strålande sol i dag igen. Dagens etapp är i början ganska lugn.

Lac de Louvie

Men efter tre timmars vandring kommer vi till en bergspass, Col de Louvie (2921 m) som är snöklädd. Tuff vandring upp till denna ”col” men också brant nedåt mot glaciären och det omkringliggande ödsliga landskapet (The Grand Dèserts = ett träffande namn ). Här gäller det att hålla koll på färdriktningen och väderstreck.

Markeringarna syns emellanåt inte på grund av snön. Enligt guideboken går man över glaciären på 10 minuter.

Men det fanns mer snö än vanligt och värmen de senaste dagarna har gjort snön mosig. Vi trampar igenom skaren och måste kliva i den mjuka snön under en timme innan vi kommer på fast mark. Snön var fläckvis rödfärgad.

Genom en botanist i vår bekantskapskrets har vi fått veta att det är en speciell lava som färgar av sig i snön. Trötta når vi Cabane de Prafleuri vid 17-tiden. Under dagen har vi sett stenbocken (Ibex), murmeldjur och alpkajor. Vi har bara mött ett fåtal vandrare.

18 juli Cabane de Prafleuri – Arolla

Vi lämnar den kylslagna hyttan. Det känns att den ligger på hög höjd. Kvällar/nätter kan bli kalla även mitt i sommaren när man är på 2624 meters höjd. Målet för dagens vandring är Arolla. Enligt guideboken väntar oss 6,5 timmars effektiv vandring. Distansen, som i dessa sammanhang är ganska oväsentlig, är 16 km. Av större betydelse är att vi ska passera två pass. Först Col des Roux, 2804 och sedan Col de Riedmatten, 2919. Vi får lugnade besked av hyttvärden när det gäller framkomligheten och snöförhållanden under dagens led.

Det första passet når vi redan efter 30 minuters vandring. Därefter öppnas sig en mäktig utsikt över dalen och över Lac de Dix. Nedgången är ”snäll” och när vi når sjön väntar några km lätt vandring längs sjön. I sjöns södra ända går vi över en metallbro med inbyggda titthål nedåt. Inget för den som har svindel. Via en trappa går leden vidare skarpt uppåt mot Col de Riedmatten. Första delen av uppstigningen går i ett grönskande landskap med gentiana och edelweiss.

Den övergår, innan vi når passet, i ett allt mer sterilt stenlandskap. Vädret är bra men moln och dimma ser vi strömma över passet. Lyckligtvis finns inget sammanhängande snöfält kvar över passet, bara mindre snö- och isfläckar.

Från passet går stigen brant nedåt. Saras knän tar mycket stryk. I Arolla går vi till turistbyrån där vi får tips om boende med självhushåll hos en äldre engelsktalande kvinna.

19 juli Arolla – La Sage

Lugn etapp i dag tack och lov. Saras knä är svullet. 10 km lätt vandring till La Sage väntar. Vi förbereder oss för att göra det möjligt för Sara att få en vilodag i morgon.

Vi hyr in oss i ett litet ”chalet” i La Sage

I La Sage möter vi en gammal dam i 80 års åldern som lägger märke till att vi talar svenska. Hon kontaktar oss och berättar att hon i sin ungdom bodde och studerade i Stockholm. Det blev ett fint möte med en ”kär” äldre dam. I La Sage tar vi in på ett enkelt boende (en inredd lada/chalet).

20 juli La Sage – Cabane de Moiry – Zinal

Genom diverse busstidtabeller och tips från lokalbefolkningen kommer vi fram till att Sara kan transportera sig från grannbyn Villa till Zinal. Till Zinal är det två dagsetapper och Bengt planerar att avverka båda under dagen.

Fyra olika bussar och ett tåg för att åka från Villa till Zinal. Välgörande för Saras knä. Vacker och intressant resa. Sara hade sällskap med engelsktalande schweizare. Bengt ger sig iväg ensam med en lätt ryggsäck. Snabbt upp till Col de Torrent, 2919 m på 1 h 40 min. Såg chamois (bergsget). Ömsom dimma, moln och sol under dagen. Gick ner till Lac de Moiry där det finns en stor fördämning. Sedan ytterligare ett pass, Col de Sorebois, 2896, med bedårande utsikt över dalen och över mäktiga 4000 m toppar som Weisshorn och Dent Blanche. Sedan bär det nedåt mot Zinal där det blir ett ömt (!) återseende med Sara som fortfarande har ont i knäet. Under eftermiddagen hinner vi med en ljuvlig picknick i det gröna, ordna boende för natten (sovsal vid Auberge Alpina) och äta en pizza på stan.

21 juli Zinal – Gruben-Meiden

För Sara blir det ännu en dag med allmänna kommunikationer och ännu ett besök i Rhonedalen. Två olika bussar från Zinal till Sierre. Tåg till Turmann. Telekabin till Oberems! Därefter kaffepaus innan 16.40 bussen går mot Gruben. På bussen träffar Sara en svensktalande serb från Finland! C:a 17 är vi äntligen återförenade.
Bengt lämnar Zinal med destination Gruben-Meiden. Jag tar inte den ordinarie etappen till Hotell Weisshorn eftersom Sara lättare kan komma till Gruben-Meiden. Går fel i utkanten av Zinal på grund av dålig markering. Sedan bär det uppåt genom skogen. Något mindre brant under tiden jag passerar ängar och betesmark. Dimman ligger tät över Forcletta, 2847 m men snart öppnar sig landskapet och det klarnar upp. Jag unnar mig en långfika när jag har en timme kvar till Gruben. Kom fram c:a 13.45. Några timmars egen tid innan Sara kommer med bussen.

22 juli Gruben-Meiden – S:t Niklaus

Vi lämnar Hotel Schwarzhorn kl. åtta efter en god natts sömn i vårt ”Lager”.

På väg upp till Augustbordpass

Bengt lider inte av ko-skräck till skillnad mot Sara

Lösa och ibland halkiga stenar på vår väg (inte mycket till väg eller ens stig) mot Augustbordpass

En lätt dimma bekymrar oss under uppmarschen mot Augustbordpass, 2894 m. Men lyckligtvis lättar dimman något. Vi ser, förutom ett enormt alpint panorama, ett gäng amerikanska ungdomar som åker kana i snön.

På gång mot Augustbordpass

Sara är pigg i dag och vi går upp till passet på tre timmar

Efter passet väntar ett par timmars fin vandring. Vi är fortfarande på hög höjd, c:a 2600 m

På väg ned mot S:t Niklaus i Mattertal

Vädret blir allt bättre liksom sikten. Vi försöker skilja ut ett antal toppar. Tror oss se Weisshorn, Dom (4545 m – Schweiz högsta, (obs Monte Rosa 4634 m är högre men delas med Italien), Breithorn, Matterhorn och Klein Matterhorn.

Drickapaus i Jungen

Den lilla byn Jungen ligger på en brant sluttning ner mot Mattertal och S:t Niklaus

Brant nedåt efter Jungen – snart når vi trädgränsen

Vid den idylliska alpbyn Jungen tar vi en lång paus i solskenet. Sedan brant nedåt mot S:t Niklaus där vi får bra service på turistbyrån och snabbt hamnar på ett bra litet hotell.

Glada och nöjda att vara i S:t Niklaus – kyrkan karakteristiska lökkupol i bakgrunden
Dagens vandring har varit krävande (upp 1072 m och ner 1767 m) men lyckligtvis har Saras knä stått pall. En av de mest spektakulära etapperna under denna vandring!

23 juli S:t Niklalus – Zermatt

Trots att dagens etapp till Zermatt är 18 km lång är det en lätt transportsträcka. Vi unnar oss en långfrukost på hotellet. Lämnar S:t Niklaus kl. nio. Efter tre timmar lunchar vi på en parkbänk i Randa. Maten köpte vi i S:t Niklaus i går kväll. Det serverades bröd, ost, med grönsaker och frukt. Till det pulverkaffe av termosvatten.

Trots att vi hela dagen går i dalen Mattertal omgivna av höga berg är vi helt fixerade av tanken att Matterhorn ska dyka upp efter närmaste vägkrök. Men Matterhorn gäckar oss i det längsta. I Randa ser vi förödelsen efter det jättelika raset 1991 så ett stort jordskred tog med sig delar av bergssidan.
Det känns bra att komma till Täsch.Här börjar den bilfria zonen. De bilburna måste lämna sina fordon på den stora parkeringen och färdas vidare med tåg.
Först strax innan Zermatt blir Matterhorn synlig i all sin prakt.
Glada och upprymda når vi Zermatt tidigt på eftermiddagen. Vi strosar genom den bilfria lilla alpstaden på jakt efter boende. Här finns boende för alla plånböcker, speciellt för de med tjock plånbok. Schweiz anses ju som ett dyrt land men vi har ofta bott på hytter, enklare hotell och som denna gång i jugendherberge med STF-rabatt. Från vårt rum har vi utsikt över Matterhorn och kan njuta av såväl solnedgång som soluppgång över berget.

På ingång till Zermatt

Magiska Matterhorn

24/7 Heldag i Zermatt

Trevligt vandrarhem men tyvärr finns det ingen plats kommande natt men värden hjälper oss med en kontakt med Hotel Bahnhof där vi får vars en bäddplats. Där har vi också tillgång till ”selfcathering” i det stora gemensamma köket. Att vi dessutom har utsikt över såväl ”fina gatan” som toppen på Matterhorn gör inte saken sämre.

Vi kunde inte se oss mätta på Matterhorn

Dagen ägnar vi åt att ”glassa” omkring på gågatorna i Zermatt. Allt är prydligt och pittoreskt. Vi ser massor av japaner, alla utrustade med kamera. Inte så konstigt att Matterhorn anses vara det mest fotograferade berget i världen. Efter alla 4000-meters berg vi sett under vandringen känns det lockande att göra en bestigning. Bengt bestämmer sig för att tillsammans med guide och en grupp andra vandrare nå toppen av Breithorn, som anses som ett ”lätt” 4000 m berg. Vi går därför till Bergfuhrerfirma (Alpin Sport) och beställer en vandring till toppen i morgon. Hyr också stegjärn. Klättersele och övrig utrustning hade jag redan i min ryggsäck.

Materialvård på terrassen till hotell Bahnhof

25/7 Upp till toppen av Breithorn, 4164 m ö h

7.45 samlas en liten grupp ”bergsbestigare” vid kabinstationen för vidare färd till Klein Matterhorn. Utöver guiden Helli var det Peter från Schweiz, John från Delawere USA. Efter tre separata turer med kabinbanan kom vi till Klein Matterhorn, 3820 m. Där anslöt sig två japaner till gruppen. Sommarskidåkning pågick för fullt på Theodulglaciären. Inte ett moln på himlen och 360 graders snöpanorama känns nästan övermäktigt att ta in.
Helli gick igenom vår utrustning och knöt ihop oss med rep. Amerikanen såg skräckslagen ut medan japanerna var helt nollställda. Peter gav intryck av att vara en erfaren alpinist. Han hade tidigare bestigit Dom Blanch.

De första 45 minuterna gick gåsmarschen i sakta mak på ett platt avsnitt. Därefter var det dags för ”stegjärn på” under överseende av guiden,  sedan började vi uppstigningen. Farten var fortfarande mycket måttlig. Jag märkte inte av höjden annat än en viss dåsighet. Efter c:a två timmar var vi uppe på toppen. Inte speciellt svårt eller särskilt fysiskt ansträngande även om det var brant emellanåt och en och annan glaciärspricka passerades.

Min japanska klätterkompis hatt och omgivande 4000 meterstoppar

Toppen bestod av en rygg med måtten 2 x 50 m c:a. Vinden kändes verkligen. Skönt att vara inbunden! Temperaturen är minus sex grader.  Stor förbrödring uppstod när vi gratulerade och fotograferade varandra. Japanerna jublade och bjöd på speciellt ”höjdgodis” som de tagit med från hemlandet för detta tillfälle.

Efter c:a 20 minuter på toppen begav vi oss ner, denna gång med guiden Helli längst bak i replaget. Tack vare stegjärnen gick det att gå obehindrat även där underlaget bara bestod av is. Ett par mindre sprickor gick vi över utan besvär. Åter nere på platt glaciär firades bestigningen med fler foton och med utbyte av visitkort. Helli, en ung men erfaren bergsguide, delade med sig av sin kunskap om bergsbestigning och om den alpina geografin. Han pekar ut näraliggande toppar som Monte Rosa, Liskamm, Castor och Pollux. Matterhorn har vi mitt emot oss helt nära. Mer avlägset kan vi se Mont Blanc mer än tio mil västerut. Kl. 12 är vi åter vid Klein Matterhorns bergsstation. Därifrån ser toppen på Breithorn ut att ligga på en hängdriva som vetter åt söder. Sedan kabinen tillbaka till Zermatt där temperaturen visar plus 25 grader. Vilka kontraster och vilken härlig dag! Och vilken avslutning på en långvandring som krävde mycket av oss men gav oss ännu mer tillbaka.
i morgon åker vi tåg Zermatt – Osby.

Breithorn sedd från Klein Matterhorn