Teneriffa 2004 – bestigning av Teide

Kartor:
Map of Teide National Park samt material om Teide och nationalparken som tillhandahållits på turistbyrån i Santa Cruz
Varför Teide?
Vi har en förkärlek för att kombinera vandring med andra delar av ”det goda livet”. Enbart slappande och sol/bad är inget för oss. Därför kändes det naturligt att besöka Teide National Park och gå upp på toppen, 3718 m, som ju faktiskt är det högsta berget i Spanien. Bestigning är kanske inte rätta ordet. Det krävs inte några avancerade alpina egenskaper. Bra vandrarskor och tur med vädret räcker långt.
Förberedelser:
Under vår solsemestervecka i november 2004 bodde vi i Porto de la Cruz. Där bekantade vi oss med det väl utbyggda bussnätet på ön. Vi konstaterade att det borde gå utmärkt att hinna med en bestigning av Teide om vi tog första bussen upp till lavaplatån och sista bussen åter från linbanestationen.

För att det inte ska bli överbefolkat på toppen av Teide krävs det ett vandringstillstånd som vi måste åka till Santa Cruz för att hämta ut. Vi tog bussen dit från Porto de la Cruz och gick till turistbyrån i det som kallas Teneriffas ”huvudstad”. Med hjälp av en adress och en ”citymap” hittade vi det lilla oansenliga kontoret som skrev ut våra tillstånd att gå den sista biten från linbanestationen och upp på toppen. Obs att vi måste ha pass eller andra ID-handlingar för att få ut tillståndet. Dokumentet gällde för en viss dag så vi hoppades på bra väder just den dagen. Vi kollade också av med de som skrev ut vårt tillstånd att snö och isförhållanden var ok. Detta fick vi bekräftat och det hade vi också konstaterat när vi från playan vid Porto de la Cruz hade ”ockulärabesiktigat” toppen. Ingen speciell alpin utrustning behövdes således. Vi kände oss trygga med våra Meindelkängor.

Upp till toppen:
Vi gick upp tidigt och tog första bussen (buss nr. 348) som gick via La Orotava upp till nationalparken. Lätt molnighet vid havsnivå övergick i strålande sol när vi kom upp på platån. Vi åkte bussen till Montana Blanca som ligger på 2748 meters höjd.

Där beger vi oss iväg med vars en lätt dagrycksäck. Vi följer Route Montana Blanca – Pico Teide (nr. 7). Stigen är för det mesta lättframkomlig. Dock går det uppåt hela tiden och vi känner att vi inte kunde kosta på oss mer än ett par korta raster.

Näva. Vi möter en sparsam växtlighet som mer och mer övergår i ett sterilt månlandskap

Närmare toppen märker vi allt mer att vulkanen fortfarande är aktiv. Det småputtrar lite här och där och vattenånga stiger upp från berget.
Efter drygt tre timmar är vi framme vid linbanestationen som ligger strax under toppen. Där får vi en chock när vi får beskedet att våra vandringstillsånd bara gäller tillsammans med pass eller ID-kort. Våra pass hade vi lämnat i safteyboxen på hotellet! Slarvigt av oss att inte läsa det finstilta. Efter både högljutt protesterande och vädjande tröttnade ”spärrvakten” på oss och släppte igenom oss. Tack och lov för det!

Det känns spännande att ta de sista kliven upp mot toppen. Fläckvis är det is och snö men mest märker vi av att det tränger ut svavelosande ånga från vulkanen.
Trots den höga höjden upplever vi inte den tunna luften som ett problem. Eventuella bekymmer med höjd över 3500 m brukar vi (Bengt) få först efter flera timmars vistelse på den nivån. Som riktiga bergsbestigare förevigade vi snabbt varandra då vi står på Spaniens högst belägna stenbumling. Bergsbestigare brukar ju ha bråttom ner för berget för att klara livhanken. Så var det med oss också bara med den skillnaden att vårt enda bekymmer var att vi måste hinna med sista kabinen ner för linbanan och med sista bussen från linbanestationen. Vi hann med nöd och näppe!